Tankar som hemsöker mig om nätterna
Usch jag är alldeles för dålig på att uppdatera bloggen och denna gången tänker jag inte skylla på ännu en svacka, även om det är sanningen, men det är väl då man borde skriva av sig och få ur sig allt?! Men men, jag skriver ju nu!
Ligger just nu i sängen och funderar på hur man uppfattar människor och vilka fördomar man egentligen har. Ni som står mig nära vet precis hur pass insatt jag är i detta och hur sjukt jobbigt det är vissa perioder. Det finns nog inget värre än att känna sig obetydlig och inget värt. Ja, hatad rent ut sagt. Och det värsta - att vara hatad utan anledning. Jag försöker verkligen att inte behandla människor så som jag själv blivit och blir behandlad för jag vet hur det känns, jag vet precis hur ont det gör. Det sänker ens självförtoende och den självbild man en gång hade blir granskad och ifrågasatt.. Har dom kanske rätt i det dom säger? Dom har väl också rätt att tycka och tänka? Dom har väl lika mycket rätt till en åsikt som jag? Men i samma sekund dessa tankar dyker upp har jag lärt mig att skjuta dom åt sidan. Eller, för att vara helt ärlig så är det nog inget som går att lära sig. Sådana påhopp och falska anklagelser och smutskastning går inte att igorera hur mycket jag än försöker, men jag föröker lära mig att inte låta det påverka mig. Det är svårt och det är något jag kämpar med varje dag... Dom känner ju inte mig, hur kan dom då tro sig veta hur jag är som människa?
Det svåraste med denna situation jag sitter i är att det handlar om människor som jag har att göra med varje dag, utan att träffa dom. Jag här inte ens spenderat en enda sekund i samma rum som dom. Men ändå är jag så fel i deras ögon. Jag borde kanske hata dom, så som dom hatar mig? Men det gör jag inte. Jag kan tycka illa om deras åsikter och jag kan hata deras felaktiga och trångsynta uppfattning om mig, men jag kan inte hata dom. Tro mig, jag har försökt! Den tanken som slog mig nu precis var "jag är väl helt enkelt en bättre människa än dom". Men det är jag ju inte. Vi är väl alla lika mycket värda? Oavsett kön, ursprung, religion, hudfärg, sexuella läggning osv. Eller är det bara jag som vill tro det bästa om folk? Trots att jag vet att jag är hatad av dessa människor så kan jag inte se ner på dom.. Jag har gått igenom perioder då jag varit arg, ledsen, förvirrad, besviken, sårad. Ja, allt man kan tänka sig. Och allt på grund av dessa personer. Men just nu kan jag inte annat än att tycka synd om dom. Tänk vad dom måste gå miste om här i livet!
Så ni som läser detta, om det nu är någon som gör det. Försök ha ett öppet sinne, för allt är inte som ni tror i alla lägen. Döm inte folk innan ni gett dom en ärlig chans. Vem vet, ni kan bli positivt överraskade...!
Ligger just nu i sängen och funderar på hur man uppfattar människor och vilka fördomar man egentligen har. Ni som står mig nära vet precis hur pass insatt jag är i detta och hur sjukt jobbigt det är vissa perioder. Det finns nog inget värre än att känna sig obetydlig och inget värt. Ja, hatad rent ut sagt. Och det värsta - att vara hatad utan anledning. Jag försöker verkligen att inte behandla människor så som jag själv blivit och blir behandlad för jag vet hur det känns, jag vet precis hur ont det gör. Det sänker ens självförtoende och den självbild man en gång hade blir granskad och ifrågasatt.. Har dom kanske rätt i det dom säger? Dom har väl också rätt att tycka och tänka? Dom har väl lika mycket rätt till en åsikt som jag? Men i samma sekund dessa tankar dyker upp har jag lärt mig att skjuta dom åt sidan. Eller, för att vara helt ärlig så är det nog inget som går att lära sig. Sådana påhopp och falska anklagelser och smutskastning går inte att igorera hur mycket jag än försöker, men jag föröker lära mig att inte låta det påverka mig. Det är svårt och det är något jag kämpar med varje dag... Dom känner ju inte mig, hur kan dom då tro sig veta hur jag är som människa?
Det svåraste med denna situation jag sitter i är att det handlar om människor som jag har att göra med varje dag, utan att träffa dom. Jag här inte ens spenderat en enda sekund i samma rum som dom. Men ändå är jag så fel i deras ögon. Jag borde kanske hata dom, så som dom hatar mig? Men det gör jag inte. Jag kan tycka illa om deras åsikter och jag kan hata deras felaktiga och trångsynta uppfattning om mig, men jag kan inte hata dom. Tro mig, jag har försökt! Den tanken som slog mig nu precis var "jag är väl helt enkelt en bättre människa än dom". Men det är jag ju inte. Vi är väl alla lika mycket värda? Oavsett kön, ursprung, religion, hudfärg, sexuella läggning osv. Eller är det bara jag som vill tro det bästa om folk? Trots att jag vet att jag är hatad av dessa människor så kan jag inte se ner på dom.. Jag har gått igenom perioder då jag varit arg, ledsen, förvirrad, besviken, sårad. Ja, allt man kan tänka sig. Och allt på grund av dessa personer. Men just nu kan jag inte annat än att tycka synd om dom. Tänk vad dom måste gå miste om här i livet!
Så ni som läser detta, om det nu är någon som gör det. Försök ha ett öppet sinne, för allt är inte som ni tror i alla lägen. Döm inte folk innan ni gett dom en ärlig chans. Vem vet, ni kan bli positivt överraskade...!
Kommentarer
Trackback
