Kärlek!
Höstpromenad med Admir & Mini
Igår var jag Jag, Admir och Mini ute på stensö. Det var så himla fint väder så vi passade på att njuta utav en mysig höstpromenad. Mini tyckte det var helt underbart. Oj, vad hon njöt! Hon sprang omkring som en galning i alla löv och hade vi inte haft henne kopplad hade hon hoppat i vattnet! Haha. Helt galet... Hon ville inte åka hem! Kameran hade jag i högsta hugg och här är några utav bilderna som togs..
Min ängel
Utan henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till i vissa lägen. Den dagen hon kom in i mitt liv så blev allt mycket, mycket lättare. Det låter kanske fjatigt i vissas öron men jag känner mig aldrig ensam, hon är alltid vid min sida. Hon finns alltid där, hon lyssnar alltid och hon får mig alltid på bättre humör. Hon om någon vet hur man ska få ett leende på mina läppar.
Jag var ledsen inatt, lr rättare sagt helt förstörd. Admir sov hemma hos sig och jag önskade av hela mitt hjärta att han vore hos mig. Men vi pratade i telefonen. Vi pratade i timmar. Och det hjälpte. Det hjälper alltid att höra hans röst. Men det kändes som att tårarna aldrig skulle ta slut, men tillslut lugnade jag ner mig och vi sa god natt och la på. När vi väl lagt på kunde jag inte slappna av, jag försökte men jag kunde inte somna. Allt jag ville var att ringa honom igen men då kom min lilla älskling. Hon la sig på mitt bröst och slickade bort mina tårar. Hon lämnade inte min sida på hela natten! Hon låg så nära, som aldrig förr. Hon gjorde mig lugn och trygg. Tillslut kom inga fler tårar och jag kunde somna in...
Min ängel!
Jag älskar dig vännen
Idag när jag vaknade såg jag att det fanns ett oläst mess i min inkorg. Och yrvaken och halvt om halvt sittande/liggande så läste jag det finaste jag läst på länge. Jag hade tårar i ögonen innan jag ens var halvvägs genom messet och jag känner att tårarna inte är långt borta nu heller. Jag behöver inte skriva vem det var ifrån för det är något mellan oss. Men jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att finnsa för dig så som jag har funnits där den sista tiden. Och precis så har du funnits där för mig. Tro inget annat! Och du har absolut ingen att be om ursäkt för. Och hjärtat, så som du skrev "att det bara finns en av mig" - det finns även bara en av dig och jag är så oerhört glad över att jag har dig i mitt liv! Och gumman, du gör också många människor lyckliga. Men viktigast av allt - du gör mig lycklig!
Jag älskar dig vännen!
Alltid!
Messet;
"Idag fick jag en fråga, vem min brudtärna skulle vara. Då slog det mig. Man kan ha många vänner som man har roligt med. Man kan ha vänner som man kan öppna sig till. Dom här vännerna kommer och går. Men en vän som dig har man bara en av. En vän som man kan skratta sig sönder med. En vän som man kan gråta ut hos, som kan gråta ut hos en själv. Som alltid står där bredvid varandra även om man inte är tillsammans. Erica du är allt detta för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig! Som du har funnits där för mig har ingen annan funnits där för mig. Jag vet att jag kanske inte har visat samma sida tillbaka men den finns hos mig för dig! Jag vill vara där lika mycket för dig som du funnits där för mig. Men det kan jag aldrig lyckas med. För det finns bara en som är som du.. Och det är du. Du har sånt tålamod med mig så man blir mörkrädd. Förlåt Erica för allt! Och när jag tänkte på detta och motiverade mitt svar så fanns det många tårar i mångas ögon. Det är en självklarhet att du ska stå bredvid mig på min lyckligaste dag. För utan dig där hade det inte varit samma sak. Nu kanske detta låter fjantigt men det hade inte funnits en sådan (namn) som det finns idag utan dig och ditt tålamod. Du är min ledstjärna! Min vapendragare! Min Gustafsson! Min trygghet! Och jag gråter när jag skriver detta för jag saknar dig! Du gör så många människor lyckliga och jag vill att du ska vara lycklig. Jag vill att jag ska få dig att komma dit och bevara den känslan hos dig! För du är en sån stjärna! Din värme lyser med än alla eldar i världen som värmer ensamma människor. Och tyvärr så finns det många såna, men du lyckades släcka min ensamma eld. Och nu lyser du för mig. Du är bästaste ever! Glöm aldrig det!"
En osäker själ
Blev precis klar med disken. Jag diskar alltid när jag har mycker som snurrar i huvudet och när jag behöver rensa tankarna. Det slutar ofta med att jag står och sköljer ett gals i flera minuter innan jag själv inser vad jag håller på med. Men när disken väl är diskad mår jag ofta bättre och jag ser det mesta med nya ögon.
Men just nu är det för mycket. Alla runt omkring mig mår dåligt. Eller iallafall nästan alla. Och som vanligt så tar jag på mig deras problem. Jag hatar att se att dom mår dåligt så jag gör vad jag kan för att göra det bättre, iallafall lite. Men något posotiv med det hela är att när jag väl sitter där mitt i smeten av alla andras problem och bekymmer så inser jag hur bra jag själv egentligen har det. Visst, livet kan kännas tufft och jävligt ibland. Det kan kännas som om allt och alla är emot en och att man kämpar i motvind. Men om man bara tar en sekund, en liten stund och stannar upp och tänker på vad man egentligen har och vad som egentligen betyder något så känns allt oftast bra igen.
Jag tror att ikväll är en sån där kväll då jag inser vad jag har och vad jag riskerar att förlora. Det som hände igår, det som gjorde mig så upprörd, var det ens värt en reaktion?! En del av mig vill svara "nej", medans en annan del vill svara "ja".
Blev det kanske en så stark reaktion för att jag är osäker på mig själv? Jag ser mig inte så som alla andra ser mig. Jag är inte den där starka människan jag får höra att jag är. Men jag kanske spelar bra? Men om det nu är så att det bara är en fasad, skadar det då mer än det gör nytta?
Jag tror helt ärligt att det enda raka svaret på mina funderingar kring detta är att jag är en osäker själ...
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig
Kvällen hade fram tills dess varit bättre än jag hade hoppats på men såfort jag satte min fot på O´learys spårade det ur, totalt...
Istället för att ta tag i situationen med en gång, så vände jag på klacken och gick. Jag antar att jag flydde från problemen där ett tag men dom kom ju ikapp fortare än jag förväntat mig. Jag erkänner att det hade varit bättre att ta tag i det med en gång, men jag antar att jag tog "den enkla vägen ut".
Jag kanske överreagerade, jag vet inte...
Skit samma vad som hände, är ändå inget jag tänker skriva här..
Det slutade iallafall med att jag inte sov speciellt mycket inatt. Så jag och mini har mest legat på soffan och myst hela dagen. Kollade på massa gamla filmer. Har glott på repsis efter repris och mer eller mindre stängt ute världen.
Mamma upp i dagen
Första inlägget som bloggare
Anledningen till att jag skapade en blogg var att jag kände att jag hade så mkt inom mig som kämpade för att komma ut. Men nu när jag väl sitter här med datorn framför mig så ser jag bara en blank skärm och fingrarna är stela som pinnar. Alla tankar, funderingar och känslor jag haft är som bortblåsta.
Vad kan man egentligen skriva i en blogg?
Hur mycket av mig själv ska alla få se?
Jag önskar att jag inte behövt växa upp så fort. Jag hade velat vara barn iallafall lite, lite längre. Vuxenvärlden kom som ett hårt slag i ansiktet redan vid 12 års ålder. Jag har förträngt mycket av den tiden, har nästan inga minnen alls. Och när jag frågar mig själv varför, så hittar jag inget svar.
Nu, tio år senare, så mår jag faktiskt bra. Bättre än jag hade kunnat förvänta mig. Jag har fått gå igenom en hel del jobbiga saker på vägen men det känns som att jag är i en bättre period i mitt liv nu, jag har hittat en underbar person att dela mitt liv med. Jag tror inte det går att förklara hur mycket han gjort för mig, han vet nog inte ens om det själv. Men hade han inte kommit in i mitt liv just den tiden han gjorde så hade jag nog fortfarande varit kvar på botten...
Igår var det den 22:a, det är vår dag ;) Vi har nu delat 1 år och 8 månader tillsammans och det har utan tvekan varit den bästa tiden i mitt liv. Jag skulle ljuga om jag sa att vårt förhållande varit felfritt, för det har det inte. Vi har gått igenom saker förhållanden vanligtvis inte går igenom. Det har varit extremt jobbigt i vissa perioder men nu när man kan se tillbaka på de olika händelserna så har det fört något positivt med sig - vi har kommit varandra närmre och vårt förhållande är starkare.
Och så har vi ju lilla Mini - min lilla ögonsten.
De finaste.
Kärlek!
